Livet
Livet är så bräckligt men ändå något vi tar för givet. Vi är så sköra men tror att vi är odödliga.
Förra året vid den här tiden förlorade mina gamla barndomsvänner sin pappa väldigt hastigt till en sjukdom. Det värsta som kunde hända hände. Efter det har jag haft en rädsla för att mina egna föräldrar ska drabbas av någon sjukdom och att de inte ska klara sig. Det är ju bara att erkänna att de är i en ålder som är mest utsatt för hjärtinfarkt, cancer, hjärt och kärlsjukdomar mm och jag är livrädd att nåt sånt ska drabba dem. Det värsta är att det känns som att jag bara går omkring och väntar på att få det där samtalet.... Speciellt pappa är jag orolig för, han har rökt i hela sitt liv och båda hans föräldrar dog i cancer vilker gör att oddsen inte ser speciellt bra ut.
Jag har själv aldrig haft nån rädsla för döden. Men förra sommaren ramlade jag (igen) av en häst och fick en rejäl hjärnskakning då hjälmen flög av och jag slog mig i huvudet. Efter det började jag tänka mer på hur sköra vi människor egentligen är. Det finns så stora krafter i rörelse där ute i världen och vi har verkligen inget att sätta emot i jämförelse. Tänk stål, sjukdomar, tyngdkraft och teknik mot hud, skelett, mjuka kroppsdelar och vetenskap. Så då bestämde jag mig för att börja vara mer rädd om mig själv och till exempel cykla med cykelhjälm. Gör jag det idag? Nä det gör jag inte, plus att jag har musik i öronen så att jag inte hör bilarna..... Återigen så glömmer man med tiden sin egen sårbarhet och lever i tron att man är odödlig.
Var på ett underbart bröllop i helgen i hemstaden Valdemarsvik för att skriva om något helt annat! Det var fint väder, underbar miljö och trevliga människor. Brudparet var jättefina och fick massa fina presenter. Fredda och jag var uppklädda och på strålande humör. Blev mycket prat om gamla minnen vilket var riktigt roligt! Kvällen flöt förbi i vitt vins tecken och jag drack väl ett glas eller två för mycket men jag tror jag lyckades dölja det ganska bra för på vägen hem sen så vinglade jag typ över hela vägen och hängde på Fredda som blev väldigt förvånad då han inte märkt att jag var så onykter som jag faktiskt var.... Sen hade jag suttit inne på Robins rum hemma och pratat en massa med honom och sen dagen efter berättade jag samma saker för honom som jag sagt då utan att ha en aning om det! Pinsamt.
Det tråkiga med kvällen var att jag fick veta att min kompis Haidis pappa hade ramlat ner från ett träd och skadat sig väldigt illa. Ännu ett bevis på hur lätt hänt det är....Jag håller alla tummar för att det går bra nu.
Var rädda om er och kom ihåg att jag blir jättearg om det händer er nåt! Så, nu är det ingen som vågar bli sjuk eller skada sig : )
Förra året vid den här tiden förlorade mina gamla barndomsvänner sin pappa väldigt hastigt till en sjukdom. Det värsta som kunde hända hände. Efter det har jag haft en rädsla för att mina egna föräldrar ska drabbas av någon sjukdom och att de inte ska klara sig. Det är ju bara att erkänna att de är i en ålder som är mest utsatt för hjärtinfarkt, cancer, hjärt och kärlsjukdomar mm och jag är livrädd att nåt sånt ska drabba dem. Det värsta är att det känns som att jag bara går omkring och väntar på att få det där samtalet.... Speciellt pappa är jag orolig för, han har rökt i hela sitt liv och båda hans föräldrar dog i cancer vilker gör att oddsen inte ser speciellt bra ut.
Jag har själv aldrig haft nån rädsla för döden. Men förra sommaren ramlade jag (igen) av en häst och fick en rejäl hjärnskakning då hjälmen flög av och jag slog mig i huvudet. Efter det började jag tänka mer på hur sköra vi människor egentligen är. Det finns så stora krafter i rörelse där ute i världen och vi har verkligen inget att sätta emot i jämförelse. Tänk stål, sjukdomar, tyngdkraft och teknik mot hud, skelett, mjuka kroppsdelar och vetenskap. Så då bestämde jag mig för att börja vara mer rädd om mig själv och till exempel cykla med cykelhjälm. Gör jag det idag? Nä det gör jag inte, plus att jag har musik i öronen så att jag inte hör bilarna..... Återigen så glömmer man med tiden sin egen sårbarhet och lever i tron att man är odödlig.
Var på ett underbart bröllop i helgen i hemstaden Valdemarsvik för att skriva om något helt annat! Det var fint väder, underbar miljö och trevliga människor. Brudparet var jättefina och fick massa fina presenter. Fredda och jag var uppklädda och på strålande humör. Blev mycket prat om gamla minnen vilket var riktigt roligt! Kvällen flöt förbi i vitt vins tecken och jag drack väl ett glas eller två för mycket men jag tror jag lyckades dölja det ganska bra för på vägen hem sen så vinglade jag typ över hela vägen och hängde på Fredda som blev väldigt förvånad då han inte märkt att jag var så onykter som jag faktiskt var.... Sen hade jag suttit inne på Robins rum hemma och pratat en massa med honom och sen dagen efter berättade jag samma saker för honom som jag sagt då utan att ha en aning om det! Pinsamt.
Det tråkiga med kvällen var att jag fick veta att min kompis Haidis pappa hade ramlat ner från ett träd och skadat sig väldigt illa. Ännu ett bevis på hur lätt hänt det är....Jag håller alla tummar för att det går bra nu.
Var rädda om er och kom ihåg att jag blir jättearg om det händer er nåt! Så, nu är det ingen som vågar bli sjuk eller skada sig : )
Kommentarer
Postat av: Cessili
Tackar så mycket för att ni var med oss i fredags och jag blev bara så förtjust i din klänning måste jag säga.
Tråkigt det där med Heidis pappa hoppas det går bra.
Man vet aldrig vad som händer och det är väl det som är en av meningarna i livet att ta vara på det, sen avgör man ju vilka insatser man vågar spela med men tycker man ska ta det som det kommer och inte ångra något. Hoppas vi ses snart igen gumma, nu är det nog dags för oss att komma på besök.
Postat av: Sussie
Ja visst är det så! Man ska aldrig ångra något och livet är faktiskt till för att levas och då kan det bli lite farligt nån gång då och då. Tack för att vi fick komma säger jag då, och din klänning var också jättefin! Det vore jättekul om ni kom upp nån gång. Ni är välkomna!
Trackback
